Almost Entertaining

Igår var jag något som kallas psykbio. Det fungerar som att gå på vanlig bio förutom att det efter filmen sitter två psykologer och diskuterar filmen och ställer lite frågor till publiken. Det är ett kul sätt att få lite nytt perspektiv på filmer och ta del av sådant som man kanske inte tänker på själv.

Filmen som visades var Palme. En dokumentärfilm om Olof Palme, en av Sveriges genom tiderna mest ikoniska politiker. Jag blir alltid lite misstänksam när jag ser en dokumentärfilm eftersom det är lätt att vinkla en historia när den ska komprimeras till en och en halv timma. Antingen porträtteras historien som bättre än de var eller sämre. Det går inte att vara neutral eftersom skaparen alltid har en åsikt som kommer att lysa igenom. Med detta sagt så tycker jag ändå att de gjorde ett bra jobb med filmen. Negativa aspekter nämndes men det märktes att skaparna valde att inte gå in på dem så mycket.   

Eftersom Olof Palme figurerade innan jag föddes har jag inte haft så bra koll på vad det var han verkligen gjorde och kämpade för. Jag har hört talas om honom och fått höra att han var en viktig person. Jag hade intrycket att han var en sådan person som människor älskar att hata eller att hatar att älska. Och på sätt och vis kanske han var det. Filmen öppnade mina ögon för en annan sida av Sverige. Jag har ofta hört hur bra det gick för Sverige efter andra världskriget men jag tror inte jag har förstått hur det verkligen var. Att se det på film genom verkliga bilder var inspirerande. Filmen visade hur mycket lilla Sverige faktiskt kan påverka andra länder.

De var en riktigt bra film som bygger på en blandning av privata filmer, klipp från tv-arkiven och nya intervjuer. Det fanns riktigt snygga övergångarna som markerade olika årtionden under filmen lopp. Detta gjorde det enkelt att följa med i filmen och förstå under vilken period saker utspelade sig. Filmen avslutades sedan på ett riktigt snyggt sätt som var både inspirerande och sorgligt. Ju mer jag tänker på filmen, desto mer vill jag se den igen och det måste om något vara ett tecken på en bra film.

På diskussionen som följde efter filmen tog de bland annat upp ett fenomen som kallas Flashbulb-minnen. Det handlar om blixtminnen som är kopplade med starka emotionella och dramatiska händelser. Mordet på Olof Palme är ett tydligt exempel på detta då måna svenskar kommer ihåg precis var de var och vad de gjorde när de fick höra nyheten. Alla har vi sådana minnen. Eftersom detta hände 1986 så är det inget jag kan ha ett minne av. Men jag har flashbulb-minnen från andra händelser till exempel attacken på World Trade Center 2001 och tsunamin i thailand 2004. Vid flashbulb-minnen kan människor i årtal efteråt komma ihåg mycket specifika detaljer. Allt ifrån var man befann sig till vilka kläder man hade på sig.

En sista sak som togs upp på diskussionen var det tragiska öde som alltför ofta drabbar drivande politiska personer. Personer som togs upp var bland annat den amerikanska presidenten John F. Kennedy som jobbad för att alla amerikaner oavsett inkomst, hudfärg eller kön skulle få samma rättigheter. Sedan kom Martin Luther King som var ledare för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen och till sist Olof Palme som jobbade hårt med befrielserörelsen i den tredje världen och för avskaffandet av apartheid. Det går även att finna paralleller till Anna Lindh. Alla dessa är personer som kämpade för det dom trodde på och alla blev mördade. Det är ett mycket tragiskt öde med det går inte att bortse från den inverkan dessa människor haft på omgivningen. Ingen av dem kommer någonsin bli bortglömd. Det gäller även idéerna de kämpad för.