Almost Entertaining

Det har nu gått en vecka sedan 50 Shades of Grey gick upp på biograferna och besökarna har fullkomligt strömmat till salongerna. Och jag kan inte säga att jag är annat än besviken. Besviken på den svenska median och media i allmänhet som jag tycker har försummat och översett hemskheterna som skildras i denna berättelse. 50 Shades of Grey är inte en romantisk, sexig och spännande berättelse. Det är rent och skärt psykisk misshandel och övergrepp.

För att vara helt ärlig så har jag varken läst böckerna eller sett filmen. Det enda jag har läst är utdrag och kortare stycken från böckerna samt läst beskrivningar från filmen. Jag är medveten om att detta innebär att jag missar stora delar av berättelsen eftersom allt går att vrida och vinklas till något annat än det är. Korta stycken kan aldrig förmedla en helhetlig bild av den ursprungliga upplagan. Men trots detta känner jag ändå att jag har nog på fötterna för att förstå att det 50 Shades of Grey handlar om är psykisk misshandel. Oavsett vad som händer i de delar jag inte läst så går det inte att ursäkta vissa handlingar. Även om det sker av en partner stundvis kan vara generös och romantisk.

I ett blogginlägg på The Huffington Post skriver Carey Purcell om hennes tankar efter att ha läst böckerna. Jag blir mörkrädd när jag läser hennes inlägg. Händelserna som beskrivs uppvisar ett fruktansvärt destruktivt förhållande med en mycket vriden maktfördelning.

På sidan MamaMia recenserar Rosie Waterland filmen. I en mycket läsvärd text tar hon upp tydliga exempel på att det filmen visar är just våld i hemmet.